Natt
Har ju varit så duktig, varför har denna veckan inte varit lika bra då? KASS e man nock...
Känner en sån där jobbig, irriterande känsla i kroppen. Som vnligt när jag tror att saker inte är som de borde. Men att säga att de är det vore att ljuga. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det skulle vara heller men känner att allt bara kör ihop sig.
Vet inte om jag är på rätt plats ens. Ska jag verkligen vara i HBG i två år till? ska jag läsa det jag gör? Ska jag vara där jag är överhuvudtaget?
Allt känns så fel. Känns som alla ser på en med andra ögon. Har jag förändrats eller är det bara alla andra? Vet inte ens vad jag har personen som ska stå mig närmast vilket skrämmer skiten ur mig (ursäkta utrycket). Jag känner mig som en liten fis i rymden. Alena med en destination om att finna sig själv, hur fasen skulle det gå till?
Jag är, har aldrig varit och kommer aldrig bli en person som klarar sig utan personer i sin närhet. Men för tillfället vaggar jag på en ensam våglängd och kommer antagligen göra en tid framåt.
Om man kunde förändra sig själv aningen mera, kanske hade man då blivigt accepterad och kanske inte behövt känna så här? Men vad sjutton, jag har alltdi fått lära mig att man inte ska ändra på sig själv, snarare en teori om att man ska gillas för den man är annars kan det kvitta.
sanningen är dock att dagens samhälle inte alls fungerar som teorierna vill, nu förväntas man vara något/någon och är man inte det så ska man bli.
Kassa samhälle.
Borde nog sova nu eller vad sägs?
Känner en sån där jobbig, irriterande känsla i kroppen. Som vnligt när jag tror att saker inte är som de borde. Men att säga att de är det vore att ljuga. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det skulle vara heller men känner att allt bara kör ihop sig.
Vet inte om jag är på rätt plats ens. Ska jag verkligen vara i HBG i två år till? ska jag läsa det jag gör? Ska jag vara där jag är överhuvudtaget?
Allt känns så fel. Känns som alla ser på en med andra ögon. Har jag förändrats eller är det bara alla andra? Vet inte ens vad jag har personen som ska stå mig närmast vilket skrämmer skiten ur mig (ursäkta utrycket). Jag känner mig som en liten fis i rymden. Alena med en destination om att finna sig själv, hur fasen skulle det gå till?
Jag är, har aldrig varit och kommer aldrig bli en person som klarar sig utan personer i sin närhet. Men för tillfället vaggar jag på en ensam våglängd och kommer antagligen göra en tid framåt.
Om man kunde förändra sig själv aningen mera, kanske hade man då blivigt accepterad och kanske inte behövt känna så här? Men vad sjutton, jag har alltdi fått lära mig att man inte ska ändra på sig själv, snarare en teori om att man ska gillas för den man är annars kan det kvitta.
sanningen är dock att dagens samhälle inte alls fungerar som teorierna vill, nu förväntas man vara något/någon och är man inte det så ska man bli.
Kassa samhälle.
Borde nog sova nu eller vad sägs?
Kommentarer
Trackback