Detta liv.....
Mitt liv hade inte kunnat bli en större flopp!
Tror ni på ödet? Att allt redan är förutbestämt?
Hur som haver så gör i allafall jag det, och att dömma hur det gått för mig hittills i mitt liv så vill ödet tydligen inte att något ska gå lätt, inte bli bra under en längre tid, och tydligen inte att jag ska bli någon eller något!
Är så evinnerligt trött på allt kan jag lova.
Trött på att sitta ensam i en stor stadshåla där jag inte känner någon annan än killarna som Marcus känner.
Trött på skolan som är allt annat än rolig. Stress inför tentor, stress för att vara ms.duktig. Trött på folket.
Trött på att inte ha något att känna mig trygg med. Inte ha en enda nära vän på mindre ävstånd än 8mil.
Trött på att bara vara den där som alltid ska bry sig om allt annat, bry sig om att allt ska vara som det ska för att det helt enkelt SKA vara så.
Fattar inte vad fan det ä för fel på min hjärna ibland!
Ett litet ljus tänds då och då och det är Du hjärtat mitt, du finns nära. Men kan förstå att du åker bort lite med tanke på att jag Alltid är där.
Tror mest att jag trött på mig själv. Vill ändra på så mycket men det är svårt tack vara sättet jag växt upp på. Saker sitter in i ryggraden och är svåra att radera. Jag måste verkligen släppa allt nu. ALLT. Släppa alla tankar och bara vara. Finner dock detta svårt när stödet är helt borta. Det finns inte.
Du mitt hjärt, trots att du finns nära så räcker det inte alltid. Det är som jag förklarat för dig innan, utan vännerna är man ingenting. Jag är ingenting för HÄR har jag ingenting.
Vet inte ens varför jag utsätter mig för detta när jag innerst inne vet att jag inte vill. MEN, man ska ju plugga, annars blir man inget, man ska ju vara duktig hela tiden. Eller?
Time to let go.